Christoffer Eriksson, en av våra nya medlemmar på Holistic, har gjort en mäktig prestation genom att springa otroliga 161 km på 18 timmar 45 minuter. Med den tiden placerade han sig på en åttonde plats på Täby Extreme Challenge. Sjukt imponerande, och ett stort gratis från oss på Holistic!
Kul att Christoffer väljer att köra sin kompletterande träning för sina löpäventyr hos oss. Det om något är ett bra tecken på CrossFits allsidighet.
Här är Christoffers berättelse om loppet:
Loppet heter Täby Extreme Challenge (TEC) och är ett 100-mileslopp, dvs ca 161 km och är det största och mest kända 100-milesloppet i Sverige. Årets upplaga var den femte i ordningen och lockade maxantalet 200 deltagare. Loppet, som räknas som ett terränglopp med en total stigning på cirka 1500 meter, går på en rundslinga på cirka 10 km där asfalt och grusvägar blandas med skogstigar och obanad terräng. I år hade man arbetat hårt för att göra banan is- och snöfri och man lyckades nästan helt med det. Vädermässigt var förhållandena goda med några plusgrader i luften, lite duggregn och hög luftfuktighet.
Starten gick vid 10.00 på lördagsförmiddagen och maxtiden var 30 timmar. De flesta löparna hade samma taktik, det vill säga att försöka konservera så mycket av krafterna som möjligt och ta det lugnt från start samt gå i alla uppförsbackar. Detta gör loppet väldigt socialt då det utan problem går att springa och prata med sina medlöpare. Överlag är ultralöpare ett ödmjukt släkte, vilket gör ultralopp väldigt roliga att genomföra då en härlig stämning ofta infinner sig löpare emellan.
Som vid alla 100-mileslopp är det en tradition att deltagare som genomför ett lopp får ett byxspänne. I TEC är spännet silverfärgat för de som klarar av distansen på under ett dygn. Ett bronsspänne delas ut till de som klarar sig under maxtiden 30 timmar. För mig blev det ett silverspänne i min 100-milesdebut då jag med tiden 18.45.26 kom in på en delad åttondeplats vid strax innan 5.00 på söndagsmorgonen. Jag kände att jag höll nere tempot bra hela loppet igenom och kände mig relativt pigg de första tolv varvet. Jag såg till att vätska upp och trycka i mig ordentligt med energi vid varvningarna så att kroppen fick den näring den behövde för att orka vidare. Jag hade även god hjälp av en medlöpare som jag sprang med de sista 13 milen. Tillsammans kunde vi peppa varandra att hålla igång på ett bra sätt. Innan loppet hade jag hoppats på en tid under 20 timmar, men trodde nog att en tid under 21 timmar var mer realistisk sett till hur träningen sett ut veckorna innan loppet samt osäkerheten kring hur kroppen skulle reagera på distansen. Utifrån detta är jag givetvis väldigt nöjd med tiden, vilken faktiskt gör mig till den 19:e snabbaste svensken på 100 miles genom tiderna. En ovanlig distans för de allra flesta, men ändå. J Nästa år går det åtminstone tre 100-mileslopp i Sverige. Målet för min del borde därför bli att kapa tiden på någon av dessa. Frågan är bara vilket av loppet det blir…
Årets snabbaste herre sprang på knappt 17 timmar och snabbaste donna sprang in på nästan 22 timmar.
För mig tog det en knapp vecka innan kroppen var så pass pigg att den gick att springa med igen. Några tånaglar försvann längs vägen och vissa blåsor blev det på fötterna, men i övrigt klarade jag mig undan några större skavanker. Det som för mig var tyngst efteråt var att komma ikapp med den natts sömn som man missat.
Nu närmast väntar några veckors fartträning för att kunna sprinta igenom Göteborgsvarvet den 18 maj. Därefter väntar BUM 50 miles helgen efter, ett 8-milslopp på vandringsleder mellan Göteborg och Borås.
